Känslorna växlar upp och ner, å jag kan inte kontrollera humöret. Dessutom är jag inne i en sån där period då jag samlar på mig information, jag vill lära mig allt. Timme efter timme med dokumentärer i lurarna, men vad som verkligen fastnar är svårt att avgöra. Disträ och lättretad tycks va återkommande karaktärsdrag för mig just nu. För att inte tala om hur jag helt plötsligt kan börja störttjuta utan att egentligen veta varför.


Men det som oroar mig är ju egentligen inte humöret, jag får försöka lära mig att leva med det och hantera det. Att allt inte fungerar som det ska i mitt huvud har jag ju vetat i över 10 år. Men det fysiska är det som skrämmer mig. Imorgon ska jag träffa en ny läkare, en privatläkare. Det är vad han ska komma fram till som skrämmer mig. Men det som är värst är denna eviga väntan! Efter ett helt år med regelbundna läkarbesök och fortfarande inga svar.

Jag försöker vara glad, dom bra dagarna är jag riktigt lycklig och drömmer om framtiden. Jag hoppas så innerligt att jag ska kunna förverkliga dem. Vi pratar och fantiserar om den nya lägenheten och i veckan är det tänkt att vi ska titta på den. Så snälla ge mig bra besked imorgon.