Mitt i livet

En ny start!

Taking thé wrong lane...

Kategori:

Heiii, snart jul eller?
Försov mig imorse, eller inte till jobbet men till frukosten och den utlovade skjutsen till syster, jag skäms. Jag hatar att försova mig å av någon anledning hade jag stängt av väckarklockan å inte hört någon av husets 500 andra väckarklockor. Kanske behövde jag ta igen lite sömn efter de senaste nätternas insomnia.
Jag hade försäkrat mig själv om att jag börjat gå upp i vikt igen å att efter lördagens julbord hade jag hoppats på bra siffror. Men nej nu stannar vågen på 54 kg, det är inte bra, det måsta vända snart. Jag är seriöst orolig över hur det ska sluta...

Lördagens julbord med arbetskamraterna var över förväntningarna, jag är så glad att jag följde med och ännu gladare över alla fina arbetskamrater. Vi hade en jätte trevlig kväll på Kastellet i Vaxholm, maten var suverän, upplevelsen var värd så himla mycket för mig.



Ett år fullt av första gången

Kategori:

Heiii, bloggen uppdateras sällan och det är kanske lika bra. Jag är trött på att få gliringar om hur jag ska leva mitt liv. Jag är ju sjuk och mitt liv fungerar inte som alla andras.

Det här året har varit fullt av "första gången". Å även om det inte är stora saker för er andra så är det enormt för mig. Att sätta sig i ett flygplan för att spendera sju dagar i Bulgarien kanske är en vanesak för andra men för mig var det ett psykiskt genombrott. Jag skulle kunna rabbla upp alla mina första gånger men det sparar jag tills året är slut. Än har jag tid att uppleva några saker till innan 2012 är slut och jag ska försöka att njuta trots att jag är livrädd.

Nästa år ska jag ta ett steg till och uppfylla några av mina största drömmar. Jag hoppas att ni ska va med mig då och stötta mig.

Crap, crap crap

Kategori: VARDAG

God morgon!
 
I både film, serier och i böcker framställs ofta psykiskt sjuka som totallt misslyckade, både som människor och föräldrar. Det gör så sjukt ont att se dessa andra "dårar" förstöra sina egna liv. En extra populär sjukdom i media är just Bipolär sjukdom (manodepressiv), och jag känner tyvärr igen mig allt för ofta i deras märkliga beteende. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle erkänna för mig själv att jag håller på att bli sämre. Trots att jag kämpar emot för att inte bli komplett galen så börjar jag undra om motståndskraften blivit svagare. Det gör mig sjukt rädd, jag vill inte vara en av alla dem som försvinner för att dom helt enkelt inte klarar att ha ett normalt familjeliv.
 
Idag finns tårarna, idag finns också glädjen, sorgen men tyvärr också ångesten. Jag vet att tankarna kommer att skingras på måndag morgon, instämplad på jobbet. Det är viktigt att jag fortfarande har ställen som stimulerar hjärnan tillräckligt för att hålla undan alla destruktiva tankar.