Godmorgon! Känns som att jag fortfarande inte vaknat upp ur min mardröm. Kanske för att livet även i vaket tillstånd numera ter sig som en mardröm. Paniken förföljer mig och det känns som att min hud brinner. Klådan blir inte bättre trots hydrokortisonet och utslagen blir bara värre för varje dag. Bestämde mig häromdagen för att börja ta bilder på utslagen eftersom dom tycks förflytta sig. Kan vara bra att visa för tant doktor imorgon. Även om jag är skapligt glad över att få komma dit imorgon så känns det som ljusår härifrån. När man jagas av denna ständiga panik så är varje minut på tok för lång. Måste försöka hålla mig samman så länge barnen är vakna, jag hatar att bryta ihop inför dem.